Sida:Jakob.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153

sådan oro, att han icke hittade på något annat råd än att gå ner i sjöboden och pina lifvet ur Simon Varhoug med sina förändringar.

Då han satt lutad öfver sin pulpet, så att han bara kunde se den rena pannan, det glänsande svarta håret, de markerade ögonbrynen och ögonlocken mjukt hvälfda öfver de stora ögonen, greps han af en svindlande lust att hoppa ner från sin stol och taga henne. Och när de arbetade tillsammans till sent på kvällen med de nya varorna, som skulle beräknas och ordnas, blef det honom ständigt svårare att taga sin hatt, säga helt kallt godnatt och gå allena hem i den ljusa friska vårkvällen.

I sin nöd hittade han på att införa sin vän pastor Opstad i huset. Och det var lyckligt, ty då de nu voro tre, fick fru Knudsen lära känna sin förste bokhållare från en mera skämtsam och gladlynt sida, än hittils; och sålunda blef luften omkring dem uppfriskad, medan tiden gick och affären ständigt utvidgades.

I Krögers hus var det åter stillsamma tider. För Julie hade julbalen blifvit en vändpunkt i ännu högre grad än för Törres. Hennes väninna, som hade infört henne i det fria lifvet och de djärfva åsikter, som endast till hälften passade för henne, var borta, och i hennes ställe kom Jolla Blom med underrättelsen om att hela staden uppreste sig emot Julie och hennes far.

Och tant Sofie såg att Julie blef alt blekare och smalare i ansiktet, att hon tog fram sina enklaste kläder och började sälla sig till sin mors väninnor på uppbyggelsemöten och tebjudningar.


Jakob, af Alexander L. Kielland20