Sida:Jakob.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32

stod med slanten klämd mellan fingrarne, och då det plötsligen hade blifvit alldeles tyst, vågade han för ingen del sticka den i fickan. Han vågade icke häller gå ner i den mörka delen af butiken; han trodde att det kunde se misstänkligt ut; därför gick han nästan mot sin vilja några steg närmare, darrande och röd i ansiktet. Om någon i detta ögonblick skulle ha sagt ett ord åt honom, så skulle han ha släpt slanten och bekänt. Ett par sekunder var han nästan från vettet af skrämsel; men ingen gaf akt på honom, och långsamt återvände besinningen likasom om en svalkanden ström hade dragit öfver hans kropp, och med en känsla af lättnad stack han båda händerna i byxfickorna, såsom han brukade.

Damerna blefvo emellertid färdiga med sina uppköp, och då det under ett ögonblick fans ingen kund i butiken, ropade herr Jessen strängt:

— Stå inte med händerna i fickorna!

Törres släpte slanten ner i sin djupa, säkra byxficka, men han blef åter så uppskrämd, att han darrade och icke viste hvart han skulle vända sig.

De båda andra skrattade, och då fru Knudsen i detsamma kom ner från kontoret, sade herr Jessen familjert:

— Inte sant, fru Knudsen, gossen från landet måste ju lägga af ovanan att stå med händerna i fickorna?

— Det kommer säkert herr Wold själf snart att inse, — svarade fru Knudsen utan att se på någon af dem.

Törres glömde i ett nu de usla tio örena. Frun hade helt enkelt tagit honom i försvar och