Törres tykte att han borde vara artig, så trött han var, och sade:
— Det är inte lång väg.
Berta hotade honom småleende med fingret.
— Men hvem bor där? — frågade Törres och pekade på en hvit dörr i andra ändan af gången.
— Åh, det är bara jungfru Thorsen, — svarade Berta försmädligt. — För resten är hon säkert ute största delen af nätterna och sällskapar med sina vänner.
— Så-å? — sade Törres.
— Ja, du känner inte de där stadsflickorna, men akta dig!
Därmed gick hon åt sitt håll.
Så trött Törres än var, tog han likväl fram sina pengar, då han hade förvissat sig om att det icke fans någon i korridoren, som kunde se honom genom dörrspringan.
Med en särskild ömhet betraktade han de tio örena, som han hade tagit; han började beräkna huru mycket det kunde bli, huru långt han vågade gå, och hvar han skulle placera sitt kapital; men han var så trött, att han knapt fick sina penningar gömda och kläderna af sig, förrän han föll i en djup, hälsosam sömn.
