Sida:Jakob.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
48

riktigt. — Men det behöfs inte; jag ser det på hans tänder.

— Ja, men de äro ju präktiga, — svarade fru Knudsen skrattande.

— Alldeles! Han kan tugga småsten, den uslingen! Han vore i stånd att uppsluka oss allesamman.

Fru Knudsen skrattade och tystade honom, för att det icke skulle höras i butiken.

— Och det kommer ändå att sluta med att ni gifter er, — sade Kröger och steg ner ifrån stolen.

— Se så, skola vi nu tala om det igen? — sade fru Knudsen. — Det går ju bra så här.

— Affären går nog, ty den är gammal, men ni är ung, fru Knudsen.

— Det förgår med åren.

— Det gör det minsann inte! — sade Kröger och skrapade sig i hufvudet. — Om den där Jessen bara inte vore en sådan nåldosa. . . .

— Nej, nej, låt mig nu vara i fred, — bad hon och rodnade.

— Ja, lofva mig åtminstone att ni först rådfrågar mig!

— Det gör jag ju alltid, — sade hon småleende.

— Ja, lofva mig det, — återtog Kröger då han tog afsked och gick hem — helt tankfull.

Men Törres Wold hade å sin sida också fattat motvilja mot den tjocke herrn i båten, en motvilja, som var vida djupare. Hvarje gång Gustaf Kröger gick igenom butiken, instälde sig hos Tör-