— Jag stretar inte als emot; jag frågar bara om här fins någonting att hålla bal med?
— Julie har lust.
— Två bondlöjtnanter, en och en half student och för resten bodpojkar! Kan det värkligen löna mödan?
— Det är väl inte du som skall dansa, Sofie?
— Nej, Gud ske lof!
Efter en stund återtog Kröger, fortfarande utan att se upp från boken:
— Jag antar att det är därför att du inte bryr dig om att se fru Steiner omgifven af alla sina beundrare.
Men då måste tant Sofie skratta; och det var ett riktigt öfverlägset spotskt skratt. Det var minsann sköna beundrare, till exempel adjutanten Jensen, som till på köpet var gift.
— Ja, det är så med gamla jungfrur att de inte tycka om. . . .
— Gamla jungfrur! — inföll tant Sofie. — Det uttrycket har hon infört i familjen; det begagnade du aldrig förr, Gustaf.
— Ja, men Sofie, du kan väl inte bestrida att du är gammal, och . . . ogift?
— Det förnekar jag inte, — svarade tant Sofie.
— Ja, ja, någonting annat var det ju inte jag sade, — återtog Kröger med en gäspning.
Kort därpå snarkade han jämnt och taktfast. Tant Sofies strumpstickor gingo äfven till hvila, och Julie lät tidningen glida ner på golfvet samt försjönk i drömmar.
Efter det hon kom hem från Dresden och
