han icke samma morgon, då han såg honom stiga ur waggonen i sällskap med ett ungt fruntimmer, hvars närvaro han omöjligen kunde förklara. Genast skickade Fix polismannen på honom och så blefvo mr Fogg, Passepartout och enkan efter rajahn i Bundelkund inställda för domaren Obadiah.
Hade Passepartout varit mindre upptagen af sin affär, skulle han ha i ett hörn vid åhörareplatsen fått sigte på detektiven, som följde ransakningen med ett intresse som var lätt förklarligt, ty lika litet i Calcutta, som i Bombay och i Suez hade han fått någon arresteringsorder i sina händer.
Emellertid hade domaren Obadiah tagit Passepartouts bekännelse till protokollet — den stackars gossen skulle ha velat gifva allt hvad han egde, om han kunnat taga sina ord tillbaka.
— Sjelfva faktum är erkändt? sade domaren.
— Ja, erkändt, svarade mr Fogg kallt.
— Alldenstund, fortsatte domaren, engelska lagen beskyddar strängt alla den indiska befolkningens religioner, alldenstund förbrytelsen blifvit erkänd af mr Passepartout, som öfvertygats om att ha med sina fötter kränkt den heliga golfläggningen i Malebar-pagoden i Bombay den 20 oktober, så dömes ifrågavarande Passepartout att undergå fjorton dagars fängelse och böta 300 pund.
— Tre hundra pund! skrek Passepartout, som verkligen var känslig hvad angick bötessumman.
— Tyst! röt vaktmästaren med stentorsstämma.
— Och alldenstund, tillade domaren Obadiah, alldenstund det icke är fullt bevisadt att något hemligt förstånd egt rum mellan husbonden och tjenaren, men den förstnämnde i allt fall måste stå i ansvar för en
