Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

betjenten ingen delaktighet i stölden — och då låge det ju i hans intresse att lemna tjufven åt sitt öde.

Så stod nu saken mellan dem båda, och ofvan dem sväfvade Phileas Fogg på sin majestätiska likgiltighets vingar. Han fortsatte rationellt sin bana kring jorden, utan att bry sig om andra himlakroppar, som sväfvade omkring honom.

I närmaste grannskapet fanns dock en irrande stjerna — såsom det heter på astronomernas språk — som bort förorsaka åtskilliga rubbningar i denne gentlemans hjerta. Dock, nej! Mrs Aoudas tjusande behag gjorde icke intryck på honom, till Passepartouts stora öfverraskning, och rubbningarna, om de verkligen funnes, skulle ha varit svårare att kalkylera än Uranias, som ledde till upptäckten af Neptunus.

Bestämdt hade Phileas Fogg icke mer hjerta än som behöfdes för att bli hjelte, men att bli kär, nej, så mycket hjerta egde han icke! Icke ett spår kunde man heller märka af hvad som förnämligast kunde sysselsätta honom under de omvexlande res-turerna. Men Passepartout lefde i beständig oro för att någonting motigt skulle inträffa. En dag stod han lutad mot jernräcket kring maskinrummet och såg på hur den starka maskinen arbetade och hur ventilen öppnades så att ånga rusade bort, utan att göra någon nytta.

— Det går ju icke undan alls! utbrast han. — Nej, de här engelsmännen duga då platt icke. Så otäta ventilerna äro! nej, hade den här ångaren varit amerikanare, så skulle man fått se på annat. Vi skulle ha flugit i luften, kanske, men huj! då, hvad farten blifvit raskare!