Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
163

massor af menniskor kring sina tuber. Sedan kom han ned till redden, här och der belyst af fiskare-blossen, som narrade fisken att gå fram mot det glimande skenet.

Slutligen blefvo gatorna folktomma och ronden af yakuniner gingo och kommo. Dessa polistjenstemän i sina präktiga uniformer och följda af sin svit liknade ambassadörer och Passepartout upprepade helt muntert hvarje gång han mötte en sådan grannt utstyrd patrull:

— Skönt! Der ha vi åter en japanesisk ambassad, som reser till Europa!




Tjugutredje kapitlet.

Passepartout får en omätligt lång näsa.




Följande dagen var Passepartout icke så morsk af sig, han var alldeles uthungrad och han kände på sig, att han måste skaffa sig mynt på hvad sätt som helst och ju förr desto bättre. Han hade visserligen den resursen att sälja sin klocka, men hellre ville han dö af hunger. Nu eller aldrig var tillfället inne för honom att söka draga nytta af den starka, om än icke melodiösa röst, hvarmed naturen begåfvat honom. Han kom ihåg några visor från Frankrike och England och han beslöt att försöka sig med dem. Japaneserna måste bestämdt vara älskare af musik, ty allt hvad de företaga sig sker vid cymbalers, tamtams och trummors ljud och de måste väl då uppskatta talangen hos en europeisk virtuos.