Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
235

jakten då och då ville göra. Seglen stodo alldeles fulla och genom att sätta till ett läsegel blef farten än ytterligare ökad. Man kunde ej matematiskt räkna ut det, men helt säkert kunde slädens fart ej vara mindre än fyrtio mil i timmen.

— Om ingenting går sönder, sade Mudge, så skola vi nog komma fram i tid.

Mudge hade också allt intresse af att komma fram inom den öfverenskomna tiden, ty mr Fogg hade, sin vana trogen, piggat upp honom med löfte om en vacker belöning.

Prairien, som släden passerade öfver i rak linie, var slät som en sjö, en frusen sjö. Jernvägen gick igenom denna del af territoriet från sydvest till nordvest genom Grand Island, Columbus, en betydlig stad i Nebraska, Schuyler, Fremont, sedan till Omaha. Den följde utefter högra stranden af Platte River. Släden förkortade denna väg genom att följa efter basen af den båge, som jernbanan beskref. Mudge behöfde ej frukta att bli uppehållen på färden af Platte River vid den lilla krök, som floden gör i Fremont, ty floden var tillfrusen. Vägen var således alldeles fri för hinder och Phileas Fogg hade blott två omständigheter att frukta för: att rodret blef oklart och att vinden mojnade ut eller kastade om.

Men brisen höll icke blott dugtigt i sig, utan den friskade ytterligare i, så att masten böjde sig, men hölls upprätt af de solida vanterna af jerntråd. Dessa liknade strängarna på ett musikinstrument och från dem kommo ljud liksom om en stråke framkallat vibrationerna från dem. Isjakten flög fram under en klagande harmoni, som var af betydlig styrka.