270
— Klockan visar 10,33, sade Thomas Flanagan, i det han tog af.
Det uppstod en tystnad. Det var alldeles tyst i den stora klubbsalongen. Men utanför hörde man oväsen, som då och då beledsagades af rop och skrän. Klockans minutvisare smög sig framåt med matematisk noggrannhet. Hvarje spelare räknade uppmärksamt hvarenda knäpp.
— Klockan 10,34 minuter! sade John Sullivan, icke utan att darra litet på målet.
En minut till bara och vadet var vunnet! Andrew Stuart och hans vänner spelade ej vidare. De brydde sig ej om korten.
Fyrtionde sekunden — ingenting! Femtionde sekunden — heller ingenting!
Vid den femtiondefemte hördes liksom ett åskslag utanför, handklappningar, hurrarop, svordomar, allt blandadt huller om buller.
De fem spelarne stego upp...
Vid femtiosjunde sekunden öppnades dörren till salongen och sextionde sekunden var ännu ej angifven af visaren, då Phileas Fogg inträdde, åtföljd af en folkhop, som hade trängt sig in genom klubblokalens port, och med sin lugna stämma yttrade han:
— Här är jag nu, gentlemen!
