Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

42

Åttonde kapitlet.

Passepartout pratar något mer än han borde.




Efter några få ögonblick hade Fix hunnit upp Passepartout på kajen, der han gick och såg sig omkring.

— Nå, min vän, sade Fix, då han var tätt invid Passepartout, är ert pass nu viseradt?

— Jaså, det är ni, monsieur, svarade fransmannen, jo, nu äro vi klara med den saken.

— Och nu tager ni landet i skärskådande?

— Ja, men vi fara så fort, att jag tycker mig resa i drömmen! Således äro vi nu i Suez?

— Ja, i Suez.

— I Egypten då?

— Alldeles så, i Egypten.

— Således i Afrika?

— Just så, i Afrika.

— I Afrika! upprepade Passepartout. Jag kan aldrig få det i mitt hufvud. Föreställ er bara, monsieur, jag trodde aldrig att jag skulle fara längre än till Paris, den ryktbara hufvudstaden; jag fick återse den från klockan sju på morgonen ända till 8,40, mellan Nord-bangården och Lyon-bangården, genom fönsterrutorna på en fiaker och under ett hällande regn. Hvad det var sorgligt! Jag hade så gerna velat gå till Père-Lachaise och circus i Champs-Elysées!

— Ni har således mycket brådtom? frågade polismannen.

— Inte jag, utan min husbonde. Apropos, jag får lof att köpa strumpor och skjortor, vi reste nästan