Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45


Leende dock, genmälte den åldrige krigaren detta:
«Fröken, tala ej så och bekymra er icke, ty hjertan
Finnas hos Turkarne ock, fast fula de vore som vilddjur.
Se, hur såg man ej här, i det sista förderfliga kriget,
Menniskor värre än nu, Baschkirer och vilda Kalmucker,
Rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött.
Tog en sådan en sup och tömde den yttersta droppen,
Höjde han flaskan blott och behöfde ej höja sitt hufvud,
Ty för honom ej var, som för andra, hans näsa till hinder,
Utan den böjde sig opp mot pannan och mötte ej glaset.
Ögonen svarta som kol, med en tindrande gnista i sotet,
Brunno i hufvudet djupt, och den vidtuppspärrade munnen
Gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden
Möta en slik, då med skri från sin flämtande fåle han anföll.