Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

11

rättsdoktrinen[1] som i utländska lagar.[2] Lagutskottets yttrande vid 1854 års riksdag, (Utlåt. n:r 48 s. 6) att det tillhörde en bland de svåraste uppgifter att definiera tjufnadsbrottet, lärer nog ännu äga giltighet.

De mest utmärkande kännetecknen på tjufnad enligt svensk rättsuppfattning torde vara:

1:o) orättmätigt (rättsstridigt) tillgripande;
2:o) af annan person tillhörig och i annans besittning

befintlig lös sak;

3:o) i afsikt att tillägna sig eller annan (någon tredje)

saken;

4:o) utan våld å person eller användande af hot, som

innebär trängande fara.[3] (Jfr 21: 1 Str. L.)

Den följande framställningen, som har till ändamål att angifva den allmänna karaktären af tjufnadsbrottet,[4]




  1. Jfr Olivecrona a. a. sid. 8: "Tjufnadsbrott är den lagstridiga handling, då någon uppsåtligen, utan användande af våld å person (eller svårare hotelse), olofligen tillgriper annan tillhörig och uti annans besittnnig varande lös egendom af penningevärde, i afsikt att densamma sig eller någon tredje person tillägna." Antell a. a. sid. 221: "Tjufnad är medvetet rättsvidrigt borttagande af främmande lös sak ur främmande värjo i afsikt att rättsvidrigt tillägna sig eller annan densamma".
  2. Tyska strafflagen af 1871, som beträffande tjufnadsbrottet i mångt och mycket erbjuder likheter med vår lag, företer följande definition: "Wer eine fremde bewegliche Sache einem Anderen in der Absicht wegnimmt, dieselbe sich rechtswidrig zuzueignen, wird wegen Diebstahls bestraft (den som borttager från annan en främmande rörlig (lös) sak i afsikt att rättsstridigt tillägna sig densamma, straffes för tjufnad)." Norsk "Almindelig borgerlig Straffelov" af 22 maj 1902 bstämmer tjufnadsbrottet sålunda: "Den, som uden besidderens samtykke borttager eller medvirker til borttagelsen af en gjenstand, der helt eller delvis tilhœrer en anden, i hensigt at forskaffe sig eller andre en uberettiget vinding ved dens tilegnelse, straffes for tyveri." I finska strafflagsförslaget af 1884 heter det: "Tillgriper man lös egendom, hvilken tillhör annan och man ej har i sin värjo, i afsikt att, utan laga rätt, tillägna sig eller annan den egendom" etc.
  3. Rån betraktas då såsom ett särskildt brott, ej endast såsom ett kvalificeradt tillgrepp. Jfr s. 70.
  4. Jfr von Liszt Lehrbuch s. 426 o. f., Olshausen, Kommentar s. 868 o. f., Hagerup, Formuesindgreb s. 7 o. f. och Forsman, Ant. enligt föreläsningar öfver de särskilda brotten. s. 191 o. f.