Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

15

Saken måste vara en annans (än gärningsmannens) egendom. Man kan ej stjäla sin egen sak, icke ens om denna besittes af annan, som innehar saken med själfständig rätt (ex. hyrestagare, pantinnehafvare). Det blir ej tjufnad, om konkursgäldenär tillägnar sig en sak ur eget konkursbo. Återtager man egenmäktigt sina egna tillhörigheter, som befinna sig i annans besittning, kan 10: 20 (oloflig själftäkt) komma S att tillämpas. Jfr 15: 22 (rättsstridigt tvång) och 22: 13 (ang. återtagande af pant etc.).

Gifvas flera meddelägare till saken, kan den ene delägaren stjäla från den andre.

Härvid äro emellertid att märka de privilegierande bestämmelserna om bodräkt i 22 kap. 20 §, för den händelse tillgrepp sker emellan äkta makar, af barn från föräldrar eller fosterföräldrar samt emellan stärbhusdelägare eller andra, som i samfälldt bo eller bolag äro.[1]

Nehrman säger i Jurisprud. crim. s. 354 § 63, att anledningen till att tillgrepp emellan makar ej betraktas såsom stöld är, att makarna hafva "gemensam egendom och Wälfärd".

Redan 1734 års lag hade i M.B. 51: 1 ett mot gällande bestämmelser om bodräkt svarande, ehuru något mindre omfattande lagbud. Ett äldre rättsfall, refereradt i Backmans Lags. III: 171, utmärker, att för nämnda lagbuds tillämplighet fordrades, att tillgreppet skedde emellan samboende familjemedlemmar. D. S. hade från sin fader medelst inbrott tillgripit en häst med sadel och betsel. Kungl. Maj:t förklarade genom utslag den 4 februari 1818: att som upplyst vore, att D. S. haft egen bostad och således icke vid ifrågavarande tid varit i gemensamt bo med sin fader, fann Kungl. Maj:t tillgreppet icke kunna såsom bodräkt anses. Fallet bedömdes såsom stöld. Jfr dock Schmidt XXVI: 447.

Ett rättsfall i Holm 1902: 286 förtjänar att här att

anmärkas. I., som sedan flera år ej haft sin bostad hos sin fader,

  1. Jfr Winroth, Svensk civilrätt II s. 270 o. f., III s. 100 o. f. samt IV s. 555.