Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

32

Ett annat rättsfall i Holm 1892 not B 701. Ö, som olofligen tillägnat sig en af honom till M. utfärdad, icke till fullo inlöst skuldförbindelse, dömdes af H. D., som med afseende å omständigheterna i målet fann Ö. icke vara öfvertygad om annat brottsligt förhållande, än att han egenmäktigt satt sig i besittning af ifrågavarande skuldebref, till ansvar jämlikt 10: 20.

Tjufnad är utesluten, om man i nödtillstånd[1] tillgriper en sak.

Det är ej karakteristiskt för olofligt tillgrepp, att det sker utan ägarens vetskap. Ägaren är exempelvis ej i stånd att hindra eller ens förbjuda tillägnandet, ehuru han vet utaf eller t. o. m. ser gärningen. Fordom rådde en annan uppfattning i detta hänseende. Sålunda karakteriserade Abrahamsson (Anm. t. landsl. 1726) stöld sålunda, att den sker lönnligen och äganden owitterligen (till skillnad mot rån, som sker uppenbarligen, dag eller natt, med öfvervåld eller rappande).

En fråga, som i rättsdoktrinen såväl i Sverige som i utlandet varit synnerligen omtvistad, är, huruvida i tillägnelseuppsåtet bör ingå begär efter vinst eller egen fördel (animus lucri faciendi). Äldre svenska rättslärde, såsom Loccenius (Synopsis juris privati), Rabenius (de infamia juris) och Solander (de furto), hafva upptagit detta kännetecken, hvaremot Olivecrona (anf. arb. s. 61 o. f.) ansett det vara oriktigt och vilseledande att bland tjufnadsbrottets karakteristika upptaga begär efter egen fördel.

Man är nog allmänt ense därom, att äfven den, hvilken tillgripit en sak för att genast skänka den åt en annan, bör straffas för tjufnad, och att sålunda den tillgripandes motiv ej nödvändigt behöfver vara att för egen del göra en vinst.

Den tyska rättsåskådningen går emellertid än längre

och gör gällande, att man ej af gärningsmannen får fordra

  1. Jfr Hagströmer, Svensk straffrätt, s. 121 o. f. Han erkänner nödrätt i sådana fall, då det, som hotas, är af ojämförligt större betydelse än det, som behöfver offras för dess räddning. Se äfven § 47 iden norska strafflagen af 1902 (Hagerups edition s. 44).