Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

36

Såsom stöld straffas tillgrepp af lös egendom (jfr den föregående framställningen ang. objektet för tjufnad) öfver 15 kronors värde.

Gärningen bedömes såsom snatteri, därest värdet af det tillgripna är under eller jämnt 15 kronor.[1]

De speciella bestämmelserna i 4, 6, 8 och 9 §§ äro härvid att märka. (En person, som exempelvis begått något af de kvalificerade tjufnadsbrott, som omförmälas i 4 §, dömes för stöld, änskönt värdet af det tillgripna ej går öfver 15 kronor.) En ytterligare modifikation i 1 §:s regel vållas af reglerna om partiellt gärningsmannaskap (jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 302). Därest två tjufvar medverka vid ett tillgrepp och hvardera tager gods till blott 10 kronors värde, blifva båda ansvariga för stöld. Se Str.L. 20: 11 (jfr M.B. i 1734 års lag 41 kap. "om flere stiäla med samnad hand").

Vid straffets utmätande tages hänsyn till såväl det tillgripnas större eller mindre värde som öfriga omständigheter. I 1734 års lag utgjorde däremot nämnda värde måttstock för straffansvaret. Under det att en tjuf, som utan kvalifikation stulit för öfver 15 kronors värde, före 1890 års lag ej kunde få under två månaders straffarbete och viss tids förlust af medborgerligt förtroende, kan han numera, dock endast under synnerligen förmildrande omständigheter, få sona sitt brott med lägst en månads fängelse och därmed utan påföljd af förlust af medborgerligt förtroende (jfr 14 §). Den betydliga straffnedsättning, som 1890 skedde, har följaktligen dels haft till följd en mera sammanlöpande strafflatitud för de båda arterna af tjufnad, stöld och snatteri, dels åstadkommit en modifikation i ådömandet af vanfrejdande straff.

I fråga om bestämmandet af det stulnas värde hänvisas till R.B. 17: 35 (ang. målsägandes ed) samt Str.L. 2: 14

(det värde skall gälla, som egendomen har å den tid, brottet

  1. 1734 års lag (i M.B. 47: 1) fastställde det belopp, som utgjorde gränsen mellan snatteri och stöld, till 10 daler (= tre riksdaler sexton skillingar banko eller 5 kronor), hvilken värdegräns bibehölls i 1855 års förordning.