Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

37

föröfvas). Afgörande är sakens värde å marknaden enligt å orten vid tiden för tillgreppet gällande pris på saker af samma slag. I tvifvelaktiga fall gäller regeln "in dubio mitius". Jfr ett rättsfall i Naumann 1870: 381.

Ehuru den ekonomiska förlust, den bestulne på -grund af hvad saken kostat i inköp "med tillägg af transport- eller andra kostnader eller med hänsyn till sakens tillverkningskostnad eller äfven i allmänhet lidit, icke får tagas i beräkning, då det gäller att afgöra, om stöld eller snatteri föreligger, göres dock å förlusten afseende vid bestämmande af det skadestånd, som enligt 6: 1 Str.L. bör tillkomma den bestulne (jfr Olivecrona anf. arb. s. 45).[1]

Affektionsvärdet, d. v. s. det särskilda värde, saken har för ägaren på grund af sakens egenskap af minne etc., har ej ens betydelse för bestämmandet af skadeståndet, ty lagen (jfr 6: 3 Str.L.) känner ej till någon ersättning för icke ekonomisk skada vid tjufnad (jfr Just.R. Herslows yttrande vid 1899 års juristmöte, ref. i förhandl. s. 161).

Frågan, huruvida värjemålsed må ådömas i fråga om de ej vanärande snatteriförbrytelserna, har varit föremål för högsta domstolens jakande bedömande i olika rättsfall, ref. i Holm 1889: 457, 482, 1890: 581, 1900: 387 samt 1903: 15.

Det viktiga spörsmålet, huruvida den bestulne har rätt att utan lösen återbekomma det stulna gods, som innehafves af tredje man, måste besvaras olika, alltefter denne är i ond eller god tro.

Är innehafvaren in mala fide, kan ägaren utan lösen återtaga godset. Detta framgår af H. B. 11: 4 och Prom.L. till Str.L. 16: 5 (jfr M.B. i 1734 års lag 49: 1, 2) och bestyrkes af ett prejudikat (ref. i Holm 1881: 77), utvisande att panttagare ansetts pliktig att utan lösen återgifva gods, som han vid belåning haft skälig anledning att misstänka vara stulet.

Innehafvare i god tro har däremot anspråk att få lösen.

Kungl. Maj:ts utslag af d. 20 sept. 1855 utmärker, att en

  1. Jfr rättsfall i Holm 1898: 290.