Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

42

Jfr äfven H. B. 12: 10. Rättsfall i Holm 1902: 46 angår brytande af anförtrodt, försegladt penningbref.

3 mom. Ang. forman se prejudikat i Schmidt VIII: 261.

Jfr best. i 1734 års lag M.B. 42: 3.

4 mom. Detta stadgande återfinnes i 1734 års lag B. B. 28: 12 och M.B. 42: 3.

5 mom. Ifrågavarande förbrytelse är egentligen ett bedrägeribrott men anses som tjufnad. "Afvita" är likbetydande med sinnessjuk.

Samtycke från barnets eller den afvitas sida utesluter ej tjufnadsstraff.[1] Eljest gäller den regel, att

ansvar för tjufnad ej inträder, då ägaren tillåtit sakens tagande, och detta, enligt Hagströmers mening (Sv. straffrätt s. 111), äfven om gärningsmannen tillnarrat sig samtycke.

6 mom. Denna best. infördes genom lag den 27 juni 1902.[2] Jfr 19 kap. 20 §.


4 §.
Till straffarbete i högst fyra år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra där i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär pä sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gärningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig

undangömt;
  1. Jfr Carlén, som i Kommentar sid. 343 säger: Under orden "svikligen tager något från barn" torde böra inbegripas jämväl den gärning, att man, begagnande sig af barnets eller den afvitas oförstånd, svikligen lockar eller tubbar barnet eller den afvita att lämna godset ifrån sig.
  2. I det ursprungliga förslaget lydde mom. 6: "om man, i uppsåt etc., bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man ej har nyttjanderätt"; i sammanhang hvarmed föreslogos tilläggsstadganden i 19: 20 och 22: 11. I anledning af anmärkningar från H. D. och med en redaktionsförändring af särskilda utskottet erhöll momentet dess nuvarande lydelse (se Holm afd. II 1904 n:r 6, s. 61–62).