Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

60

konstatera, att den för tjufnad tilltalade begått brottet. Han fälles då till ansvar (såsom fautor!) enligt 20: 12. Jfr rättsfall i Holm 1905 not B. 131: som i målet vore utredt, att ett till tre kronor värderadt fickur, som den 9 juli 1904 vid Stendal tillgripits från (målsägaren) A., den 16 i samma månad anträffats hos (den tilltalade) M. P., utan att han kunnat för åtkomsten af detsamma nöjaktigt redogöra, samt han förty åtminstone måste anses öfvertygad att hafva med vetskap om den olofliga åtkomsten emottagit uret, tillämpades 20: 12.

3 kap. 10 § innehåller straffbestämmelse för det fall, att någon, utan vetskap om brott, som annan person föröfvat, tillhandagått denne, oaktadt han haft skäl att misstänka den andre. Detta lagrum har tillämpats vid tjufnadsbrott exempelvis i rättsfall, ref. i Naumann 1874: 48.

Beträffande 20: 12 hänvisas till de under 20: 9 anmärkta rättsfall.

Bestämmelsen i 2:a stycket af 12 § i 20 kap. innebär ett undantag från stadgandet i 1:a stycket. Efterföljande delaktighet straffas här enligt 3: 9.

Jfr stadgandet ang. skadestånd vid efterföljande delaktighet i 6 kap. 5 § strafflagen.


13 §.
Har man, i uppsåt att inbrott, som i 5 § sägs, föröfva,

förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat

slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna § öfverensstämmer med 17 § i 20 kap. i 1864 års strafflag.

Lagbudet i fråga stadgar straff för förberedelser till inbrott och delaktighet i sådana förberedelser, under förutsättning naturligen att något inbrott ej verkställes.[1]

  1. Jfr Carlén a. a. s. 353, Hagströmer, Sv. straffrätt s. 652.