att med brottet åsyftades olofligt tillgrepp af egendom, den man visste höra annan till, att egendomen vore så beskaffad att stöld därå kunde ske, och att man föröfvade brottet i afsikt att egendomen sig tillägna. Däremot skilde rån sig från stöld däruti, att våld å person eller hot af viss svår beskaffenhet för tillgreppets verkställande användes, samt att brottet ansåges fullbordadt, ändå att tillgreppet ej kunnat bringas till sådan verkställighet, som till fullbordan af tjufnadsbrott efter bestämmelsen i 22 kap. 10 § ("till sig tagit eller af stället flyttat det tillgripna") erfordrades.
Äldre Lagberedningen (1844) anmärkte, att då vid rån det personliga våldet, som användes för att bemäktiga sig annans egendom, vore hufvudsaken, men till brottets fullbordan ej ovillkorligen hörde, att det lyckats rånaren att tillgripa egendom, vore det angeläget att tydligare uttrycka denna grundsats, i hvilket syfte Lagb.till Lag-Com:s definition fogade: "ändå att tillgrepp af egendom ej skett".
Våldet eller hotet därmed var sålunda rånets hufvudmoment. Brottet betraktades snarare såsom ett brott emot person än ett egendomsbrott. i
Lag-Com:s och äldre Lagb:s definition på handlingen vid rån förändrades af lagutskottet vid 1853–1854 års riksdag därhän, att brottet, i öfverensstämmelse med M. B. 20: 9 i 1734 års lag, skulle anses fullbordadt först i och med tillgreppet, till följd hvaraf försök till rån underkastades särskildt straff. Man kan öfver hufvud taget säga, att K. F. den 4 maj. 1855, som beträffande rån utgör en förebild för 1864 års strafflag, återgifvit rånsbrottet karaktären af en förbrytelse mot äganderätten.[1]
som innebär trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes, för rån, till straffarbete från och med två till och med åtta år, där ej
annorledes här nedan stadgas.- ↑ Jfr Winroth a. a. s. 186 o. f., Olivecrona a a. s. 34 o. f. samt Antell a a. s. 279 o. f.
