sedan många århundraden, ja, delvis årtusenden varit i besittning af en hög kultur. Dessa äro Ost- och Syd-asiens folkslag, kineser, japaner, inder, perser, araber. Betrakta vi fördomsfritt deras kultur, måste vi tillstå, att den i många hänseenden är hög och redan var det, när mellersta Europa ännu låg djupt försänkt i barbari. Då blomstrade redan hos dessa folkslag vetenskaper och konster och hafva ej upphört att utvecklas. Redan för tre årtusenden sedan dyrkade de indiska vederna gudomen i dess mest upphöjda form; redan för två årtusenden sedan skapade de indiska poeterna sitt folks odyssé, Mahabharata, och straxt derefter dramer i mängd, deribland den fina Sakuntala, hvars behag ännu i dag ej förvissnat, emedan den är utsprungen ur djupet af menniskans själ. Filosofien och äfven språkvetenskapen blomstrade på ett förvånansvärdt sätt, så att de indiska grammatici ännu i dag kunna blicka hän på en oafbruten rad af föregångare ända till deras förgudade Panini. Äfven matematiken frodades; vi skrifva ju ännu i dag med indiska tecken våra siffror. Yrkena, huru blomstrade de ej och blomstra delvis ännu i Indien, såväl som i Ostasien! Och Persien sedan, huru glänste det ej i diktarkonst! Den storartade Firdusi följde »Horatius» från Schiras, Hafis, med sina aldrig föråldrade sånger, och hvilka båda i öfversättningar blifvit för oss så värdefulla, hvarför vi isynnerhet äro österrikarne tack skyldige. Vidare den arabiska literaturen, hvilken rikedom på forskning har den ej lemnat oss; huru har den ej räntebärande lagt grunden till det grekiska arfvet, befordrat astronomien, så att vi ännu i dag benämna halfva himmelen efter den samma! Huru hafva araberna icke under toleranta och vettgiriga furstar idkat räknekonsten och andra ännu vida djupare vetenskaper, äfvensom varit föregångare för våra kemister med hänsyn till många ämnen och deras väsende!
Hvilken är då olikheten på det andliga området, som skiljer dem och oss åt? Vi stå visserligen efter dem i en del konster. De äro tappra, ädelmod och rättvisa äro höga dygder äfven hos dem. Hvar finnas då skiljopunkterna, rent menskligt taget? Eller må vi hellre fråga på annat sätt, då jemförelsen på det andliga området ej förmått lösa problemet, som dock föreligger afgjordt. Vi fråga, hvadan kommer vår materiela öfvervigt öfver dem? Huru har det till exempel kunnat blifva möjligt för England att med några få tusental egna trupper beherska en fjerdedels milliard inder; huru blef det det förra landet möjligt att vinna seger öfver dem vid deras fruktansvärda, fanatiska uppror år 1857? Huru kommer det sig, att vi europeer, eller för att icke särskildt behöfva nämna det europeiskt koloniserade Amerika, att de atlantiska nationerna äro de enda, som omspänna jordklotet med jernbanor, öfverdraga det med telegraflinier, befara dess vattengördel med mäktiga ångare, samt att till allt detta de öfriga fem sjettedelarne af jordens innevånare ej bidragit med ett strå, dessa fem sjettedelar, som dock till största delen äro organiserade till stater och delvis äfven besitta en hög kultur?
Man har försökt att förklara eller snarare åtminstone definiera dessa förvånansvärda fakta på olika sätt. Klemm, den flitige Leipziger-forskaren, som var prehistoriker långt före upptäckten af pålbygnaderna, har föreslagit att skilja mellan »aktiva» och »passiva» folkslag, och många följa honom häri ännu i dag. För honom äro atlantikerna aktiva och de öfriga, ända ned till de helt och hållet okultiverade folken, passiva; vi göra historia, de få historia enligt denna teori. Emellertid så mycket denna olikhet synes innebära i sig, så är den dock ej hållbar. Nationer kunna, såsom historien lär, en lång tid vara aktiva, så passiva och sedan åter aktiva. Aktivitet och passivitet äro alltså ej inneboende, immanenta egenskaper hos nationerna, utan tillstånd, i hvilka och ur hvilka de kunna råka utan att väsentligen förändra sin intelektuela ställning. Men enligt Klemm vexlade de också för hvarje gång hela sitt väsende, det försiggick öfver hufvud taget en fortvarande vexling af det samma, allt efter som det förde med sig sin – vi vilja säga – sekulära historia. Denna teori uthärdar ej profvet i verkligheten. Europa kunde i morgon underkufvas af asiaterna, göras passivt, utan att förlora de egenskaper, som göra att jernvägar, ångfartyg och telegrafer tillhöra denna verldsdel såsom andlig egendom. Araberna skulle kunna, såsom Omar uppgifves hafva gjort med böcker, förstöra alstren af den vetenskapliga tekniken, men icke förmå att åter frambringa dem, såsom de i verkligheten ofta gjort med böckerna.[1] Vi måste alltså låta den Klemmska åtskilnaden falla, åtminstone för vår undersökning, emedan den ej gifver oss någon förklaring.
Andra hafva antagit och antaga ännu, att det är kristendomen, som åstadkommit skilnaden; men ej heller detta stämmer. Visserligen har en väsentlig del af de upptäckter och uppfinningar, som omgestalta ideerna, blifvit gjord i kristna riken, men ingalunda allt. Hvilket inflytande har ej boktryckarekonsten haft! Och dock veta vi, att kineserna hade uppfunnit den samma omkring 1 000 år före oss. Äfven krutet, som hos oss blifvit så bestämmande för kulturvexlingarna, hade redan långt före Freiburger-munkens tid varit i bruk bland araberna. Vidare på mekanikens område: vattenhjulen, dessa vigtiga kraftmaskiner, äro af asiatiskt ursprung och urgamla. Detta blott exempelvis. Och öfvergå vi äfven till och med till en af Europas äkta afkomlingar, ångmaskinen, så se vi renässanstiden sysselsatt med dess småningom försiggående utveckling till gångbarhet i Italien, Tyskland, Frankrike, England, men ingenstädes eljest i kristenheten, och följaktligen ej heller denna sjelf identifierad med framstegen, tvärtom dess prester allt för ofta bekämpande de sist nämda. Skåda vi än vidare omkring oss, lefva icke ännu i dag de kristna t. ex. i Ostasien, i Armenien och i det stora Abyssinien helt och hållet utanför vår segerrika moderna tekniks åskådningssätt? De hafva ej med något bidragit dertill och bidraga ej heller dertill den dag som är. Icke sjelfva fakta eller uppfinningarna, utan de dem beledsagande ideerna, tankarne är det, som måste hafva framkallat förvandlingen, det nya.
I sjelfva verket kunna vi ej tillskrifva detta något annat än ett egendomligt framsteg i tankeprocessen, ett svårt uppåtstigande, fullt af faror, till en högre, friare uppfattning af naturen. Den uppfattningen har nemligen brutit sig väg inom oss, att naturkrafterna vid deras verkningar icke följa en för hvarje gång ingripande vilja, den gudomliga viljan, utan att de verka enligt fasta, oföränderliga lagar, naturlagarne, aldrig under några omständigheter på annat sätt.
Nach ewigen, ehernen,
Grossen Gesetzen
Müssen wir alle
Unseres Daseins
Kreise vollenden,
utbrister hos Goethe iakttagaren framför de okufliga naturmakterna. Men äfven »enligt eviga, fasta, höga lagar» rulla verldskropparne, följa stjernorna sina banor, faller tegelpannan från taket, droppen från molnets höjd.
Sonnen wallen auf und nieder,
Welten geh'n und kommen wieder,
Und kein Wunsch kann's wenden!
I denna härliga form uppfattar en prelat, den själsdjupa
driffjädern, erkännandet, att icke det materiela, utan det andliga
området i sig innesluter gudaaningen, samt att just den
materiela skapelsens storhet består i oföränderligheten af dess
lagar. Härmed vann snillet plats, ideerna genombröto de
gamla skrankorna och förde genast med sig följderna för det
materiela lifvet. Dessa voro, om vi helt abstrakt och
befriade från bisaker uttala dem, detta:
bringa vi liflösa kroppar i sådant tillstånd, under sådana
omständigheter, att deras naturliga verkan motsvara våra
ändamål, så kunna vi låta dem uträtta arbete åt de lefvande
varelserna och i stället för dem.
Detta började man med fullt medvetande utföra och skapade dermed den moderna tekniken. Vetenskaplig teknik kallade jag den och måste så benämna den; ty dessa naturlagar, hvilka man på ett medvetet sätt ville låta komma till verkan, man kände om dem så godt som intet, när själarne kommo in i denna uppfattningsprocess, man måste först till största delen söka dem. Och under svår kamp måste kunskapen om dem förvärfvas, ty den lärda verlden trodde sig vara i besittning af vetandet om dessa lagar. Nybörjarne hade derföre ej blott att göra upptäckter, utan äfven att omstörta gamla motsträfviga öfvertygelser, ett jättearbete och på samma gång ett härnadståg på andens område upp mot höjden af fri kunskap, ty detta tåg fann äfven häftigt motstånd i kyrkans fördomar. Det har kräft sina offer. Galileis böjda gestalt uppstiger vid denna tanke för våra inre blickar. Har han också ej uttalat det berömda »och ändå rör den sig», såsom nutidens mikroskopiska historieforskning vill påvisa, så gjorde dock den tänkande europeiska verlden det. Segern vanns och dermed eröfrades terräng för vår moderna teknik. Den då varande reaktionen har äfven i stort sedt gifvit sig; den har nog insett att den haft orätt, ty dess forna förkämpar fara nu gladt på jernvägarne, telegrafera och telefonera såsom andra. Endast några små tiraljörsfäktningar ega ännu rum för eftertrupperna, mera af egensinne än af öfvertygelse; och i alla händelser uppehålla de ej i minsta afseende hufvudrörelsen.
Hvad som skulle hafva skett, om den då varande reaktionen segrat – ty en reaktion var det, då Tyskland redan mera än hundra år tidigare började kampen, Kopernikus hade redan i 90 år legat i grafven, när Galilei tvangs att vittna mot honom – hvad som skulle hafva skett, är svårt att uttänka, nej, vi kunna se det, och det just på den arabiska folkstammen. Hos denna hade verkligen reaktionen segrat. Deras Galilei, Averhoës, och otaliga andra blefvo jemte de fria åsigterna slagna och med dem deras stora anhang samt den arabiska kulturen, hvilken redan upplyftat handen för att gripa efter den fria forskningens segerpalm; arm och fot förlamades af de fanatiska segervinnarne, och förlamad ligger hon nere ännu efter ett halft årtusende. Allah aalam! »Gud allena vet», det vill säga, derföre skall du icke vilja veta! Så lyder det sedan dess för den rena mohamedanern; all forskning är honom afskuren, förbjuden, förklarad syndig. En ädel och förnäm musselman[2] har nu för någon tid sedan gifvit offentligt uttryck åt den förhoppningen, att musselmännen kanske dock ännu kunde varda kallade att åter upptaga den förlorade ledningen af forskningen. Hvem vågar tro honom?[3] Säkert synes det emellertid vara, att nederlaget för det fria tänkandet på det arabiska språkområdet också blifvit fullständigt afgörande för den öfriga asiatiska kulturen. Såsom en dam lade sig den andligt dödade massan mellan dem och oss, och så har det då kommit derhän, att vi ensamma inträdt i det utvecklingsstadium, för hvilket de skildrade framstegen i ideer banat väg.
Naturkrafterna, som dessa framsteg lärde oss att tillgodogöra, äro mekaniska, fysikaliska och kemiska. För att låta dem verka för oss behöfdes det en stor arsenal af matematiska och natur-vetenskaper. Hela denna apparat är det, af hvars användning vi likasom genom ett privilegium begagna oss. Det synes mig nödvändigt, för att kunna korteligen skilja på de tvenne utvecklingsrigtningarna, att benämna dem med särskilda namn, hvilka sålunda böra sökas. Inträngandet i naturkrafternas hemligheter egde redan tidigt rum, bland andra hos meder och perser, isynnerhet hos magiernas folkstam, som förvärfvade sig så stort rykte derför, att deras namn öfverflyttades på en prestkast. Äfven grekerna ingåfvo magierna, jemte fruktan hos de oförståndiga, så mycket erkännande, att de benämde en konstgjord tillställning, inrättning, hvarigenom kunde uträttas något ovanligt, ett magierverk eller, mera i öfverensstämmelse med deras eget språk, ett »manganon». Allehanda konkreta saker, som voro skickligt och klokt uttänkta, kallades så, bland annat äfven en kastmaskin för krigsändamål. Med denna har ordet kommit öfver till medeltiden.[4] När man sedan i början af det 17:de århundradet uppfann stora maskiner för mangling och strykning af tvätt och dessa hade en märkvärdig yttre likhet med dessa kastmaskiner, gaf man också åt dem detta namn,[5] hvilket sedan vandrade vidare till öfriga europeiska språk, såsom hvarje husmoder vet, eller kanske snarare icke vet, när hon skickar sin tvätt till »mangeln». Jag vill åter popularisera
- ↑ Man borde egentligen upphöra med att om och om igen berätta sagan om det alexandrinska bibliotekets förstörelse genom Omar. Först och främst eröfrades ej staden genom honom, som var långt borta, utan af hans fältherre Amru. Vidare hade biblioteket långt förut till största delen blifvit förstördt, en gång genom en eldsvåda, som 415 vid den olyckliga Hypatias mördande anlades af fanatiska cyrillianer i akademien, samt redan förut, år 30, när romarne togo Alexandria i besittning, vid hvilket tillfälle en stor del af biblioteket äfven förstördes genom eld.
- ↑ Afghanerscheiken Dschemmal Eddin, enligt hvars eget vittnesbörd i Journal des Débats 1883 »kalifen» Al Hadi i Bagdad har låtit afrätta 5 000 filosofer för att utrota vetenskaperna i de musselmänska länderna ända till och med rötterna.
- ↑ Man kan knappast annat än anse saken fullständigt hopplös, emedan araberna hafva förlorat den enhet såsom stat, hvilken ensam kunde förläna dem ett tillräckligt starkt initiativ, och detta emedan hela deras språkslägt är så sönderstyckad och desorganiserad, att det väl aldrig mer är att tänka på en återförening.
- ↑ »Mangano» hos italienarne, »mangan» hos fransmännen.
- ↑ Zonca, Novo Teatro di Machine, Padoua 1621, sid. 34: »Mangano in questo luogo si dimanda quelle Machine con laquale si lisciano et lustrano le tele, ciambolette, rasse et altre cose, che nell' arte militare, il Mangano s'intende uno stromento per lanciar armi, pietre et altre materie, come si puo vedere presso d'alcuni Auttori». Man ser, att 1621 kastmaskinen redan var antiqverad, men ännu stod omtalad i böckerna. Den afbildade tvättmangeln var öfver 9m lång och sattes i rörelse af två man i ett tramphjul; en annan drefs af en häst.
