scenerna, utan sökte och fick anställning vid Nya (svenska) Teatern i Helsingfors från hösten 1872. Här fick han större uppgifter att lösa, bl. a. Leontes i »En vintersaga», George Stephenson i »En arbetare» och slutligen på våren 1874 den roll, i hvilken han sedermera skulle bli mest omtalad — och omtvistad: Hamlet. Någon egentlig lycka i denna sistnämnda roll gjorde han dock icke vid detta tillfälle utan först flera år senare. Från den 1 okt. 1874 tog han engagement på sex månader vid Nya Teatern i Göteborg, som då hade inköpts af kakelungsmakaren August Ringnér. Sedan engagementet förlängts med ytterligare en månad företog han i slutet af april 1875 en studieresa till Paris, där han stannade i sju månader, hvarunder han synnerligen flitigt besökte teatrarna, framför allt Théâtre Français, och då Rossi på hösten kom dit och uppträdde på Salle Ventadour, satt han där hvarje afton och blef, som han skrifver i sina lefnadsminnen, »formligen berusad» af den store skådespelarens framställning af Hamlet.
Hemkommen till Stockholm fick han uppträda på Kungl. Dramatiska Teatern som Richard Sheridan den 6 dec. 1875. Ehuru detta uppträdande ej angafs som debut, skulle det nog gälla som sådant. Ej heller denna gång utföll försöket till skådespelarens fördel, och han fick ej engagement. Han gick då till Berta Bock och tog en tid lektioner i välläsning och svenska språkets uttal. I mars 1876 blef han af Edvard Stjernström erbjuden anställning vid Nya Teatern, men då han där ej fick göra annat än statisttjänst, tog han på hösten samma år ånyo anställning vid Helsingforsteatern. Där stannade han dock denna gång ej längre än till sommaren 1877, då han for öfver till Sverige för att i Sundsvall sammanträffa med fru Elfforss' sällskap, och han kom nu öfverens med denne sin forna direktris om att han skulle öfvertaga den sceniska ledningen af hennes sällskap under de närmaste åren.
Det var under dessa år som August Lindberg böljade bli mera allmänt omtalad. Det var nämligen då som hans Hamlet kom så mycket buller åstad. En del af publiken, framförallt ungdomen, blef hänryckt af hans entusiasm, hans originalitet och hans åsidosättande af all tradition, medan en annan del fann honom öfverdrifven, affekterad och ojämn i sin framställning.
