Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 3.pdf/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
45
SCENISKA KONSTNÄRER

Lindberg framhöll att en viss replik i rollen borde uttrycka mera lättnad, än hvad den nämnde sångaren förlänade densamma. »Ni ska säga den där repliken som om en tung sten fölle från ert bröst», sade Lindberg. Strandberg upprepade repliken, men Lindberg blef ändå inte riktigt nöjd, och efter några ögonblicks funderande fortsatte han: »Har herr Strandberg någon gång promenerat i Humlegården en vacker vintermorgon?» Sedan Strandberg med en nickning bejakat detta, fortsatte Lindberg: »På den frusna grenen sitter en liten fågel. Han sitter och ser en smula ruggig ut, som om något tryckte honom, men plötsligt purrar han ut sina fjädrar, sätter den lilla stjärten i vädret och så — faller det något till marken. Och så flyger han jublande ut, ut i den kalla, klara, strålande vintermorgonen — lättad, lättad! Så skall repliken sägas».

Var August Lindberg egentligen någon stor skådespelare? Strängt taget icke. Han var ofta ojämn och famlande, kunde gifva förträffliga detaljer, men icke alltid en hel personlighet. Trots detta var han som skådespelare en ytterst intressant företeelse och en föresyn för det yngre släktet genom den utomordentliga entusiasm för sin konst och för de stora dramatiska författarnes verk, som han alltid lade i dagen och genom det allvar och den okufliga energi, som alltid präglade hans arbete. Som teaterledare var han måhända rent af epokgörande genom framförandet af en hel del arbeten, som utan hans kraftiga initiativ ej på långa tider torde hafva kommit till framförande på svensk scen.

»Han var född i en underlig brytningstid mellan nytt och gammalt, han hade sett romantiken ännu lefvande, i litteraturen och på scenen, han hade varit med om naturalismens, problemdiskussionernas och problemdramernas genombrott, han hade känt de nya känslorna spira i den nya tiden vid sekelskiftet. Dessa brytningar tvungo honom icke att begränsa sig. Han hade i sitt eget väsen rätt besynnerliga och, skulle man tycka, oförenliga drag. Han var om man så vill fantast. Det var omöjligt då man hörde honom på nytt — och detta på scenen och i lifvet och på föreläsarens estrad — att undgå att rycka till vid de första tonfallen som för en röst ur grafven. Hur olika han var alla andra, de goda konstnärerna och de