man ibland under en torr yta, såsom hos hans Jemmerling i »Advokaten Knifving», och känsla fattades honom ej, det visade han som Aslaksen i »De ungas förbund», i hvilken roll han efterträdde Dahlqvist. Ett par andra glansroller voro Månsson i »Berta Malm», och den eleganta bofven van der Krafft i »Dora». Korrekt spelade han sådana Ibsenroller som Konsul Bernick i »Samfundets pelare», Werle i »Vildanden», Kroll i »Rosmersholm» och Doktor Stockman i »En folkets fiende», där han senare var en mycket lyckad borgmästare, då Hillberg öfvertagit doktorns roll. Det var något borgerligt öfver hans person och i borgerliga typer hade han sitt bästa område, helst svenska eller åtminstone germanska typer.
»För det hjertegoda under den sträfva ytan hade han uttryck lika väl som för det kallt myndiga, och äfven skurkaktighet, dold under ett bullrande godmodigt sätt, låg väl för hans temperament. 1880-talet blef hans bästa skede vid de kungliga scenerna. Han var då mycket ofta med, ett mönster af pligttrohet, alltid på sin plats, alltid intresserad, oftast mycket lyckad, ett af spellistans och af Dramatiska teaterns stöd. Under de senare åren af hans anställning där hade en allt mera försvagad syn försvårat och till slut omöjliggjort hans arbete. Det blef — naturligt nog — under dylika förhållanden något famlande och osäkert, ej endast i hans uppträdande, utan äfven i uppfattningen af rollerna. Jämmerling spelade han dock, så länge Almlöf var med, utan märkbart fösvagande, och bland hans senare roller var gubben Heinecke i Sudermanns »Ära» en kraftigt och konsekvent genomförd figur. Vid full kroppslig och andlig vigör drefs han emellertid af sin svaga syn bort från scenen». (Georg Nordensvan, uppsats i Aftonbladet 6⁄2 1900.)
Utom förut nämnda roller må bland dem, som Thegerström under sin 27-åriga anställning vid de kungliga teatrarne utförde, förtjäna följande att anföras: Lord Dunbar i »Richard Sheridan», Brissot i »Denise», och Pontus Bark i »Sanna kvinnor». Ofvan citerade författare skref om Thegerström vid hans död att han var »en scenisk artist från den tiden då dessa ägnade sin kraft åt den scen de tillhörde och inte försvunno på blixtturnéer midt under spelterminen och fordrade att teatern skulle rätta sig efter dem — en artist, som tjänat under fanan länge, troget och med heder». Han hade sin afskedsrecett å
