Dramatiska Teatern till firande af Henrik Ibsens 65-årsdag; vid en af fru Louise Fahlman gifven soiré på Kungl. Operan den 8 maj 1894 gaf hon en gripande framställning af Arria i »Arria och Messalina» och den 11 mars 1895 gaf hon jämte sin man på Kungl. Operan en mindre lycklig föreställning af »Hamlet», hvari hon utförde Drottningens roll. De följande spelåren engagerad vid Albert Ranfts dramatiska afdelning, som då hade sitt hemvist på Vasateatern, uppträdde hon på våren 1898 som gäst på Kungl. Dramatiska Teatern, första gången i »Fru Inger till Östråt», som den 20 mars gafs till firande af Henrik Ibsens 70-årsdag, och sedermera som Hertiginnan de Réville i »Sällskap där man har tråkigt». Sedan hon därefter under de fyra spelåren 1900—1904 haft engagement vid Svenska Teatern i Helsingfors, kom hon och hennes man hösten 1904 till Hugo Rönnblads sällskap; där förlorade hon sin man, William Engelbrecht, som under sällskapets vistelse i Sundsvall afled den 20 sept. sistnämnda år. Vid ett gästspel på Svenska Teatern i Helsingfors följande år drabbades hon själf af svår sjukdom, som för alltid nedbröt hennes kroppskrafter och gjorde henne delvis förlamad. Under sitt återstående lif förde hon en i hög grad sorglig tillvaro. Under de första åren intagen på Stockholms sjukhem kom hon sedermera till Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning. I besittning af stor energi och med en brinnande kärlek till den konst, som hon i sin krafts dagar så framgångsrikt utöfvat, försökte hon sig vid minsta förbättring i hälsotillståndet än som direktris, än som recitatris. Sålunda gaf hon sig gång efter annan ut på turnéer med eget sällskap, men alltid med sorgligt resultat. De förmågor hon lyckades samla omkring sig voro helt naturligt af underordnadt slag, hvartill kom att hennes egen obestridliga talang ej var tillräcklig att öfverskyla hennes oförmåga att röra sig på scenen. Hon blef emellertid allt mer och mer nedbruten och måste slutligen alldeles afbryta sin verksamhet.
Anna-Lisa Hwasser var en högt begåfvad scenisk konstnärinna, som under andra förhållanden hade kunnat blifva vida mer än hon blef. Hon var dock en betydande tragedienne på sin tid — nu blef i stället hennes lif i verkligheten en hemsk tragedi under de senaste tolf åren af hennes lefnad.
Hon afled den 12 jan. 1918.
