fri för allt answar. Skulle någon af Flottornes Styrmänn, under förrättande lotsning, genom något sitt förwållande sätta fartyg på grund, eller ock ej afwärja sådan skada, därest han kunnat och bordt den förekomma, straffes han enligt KrigsArtiklarne, såsom för förbrytelse i tjensten, och ärsätte all timad skada. ibidem, 73 §. Wid timande sjöskador och skeppsbrott, skall det åligga Allmogen och andre, som närmast äro boende, att anwända alla möjelig flit till de sjönödlidandes bistånd och undsättning: börandes Konungens Befallningshafwande, genom wederbörande Magistrater och Kronobetjente, hwar å sin ort, så begå, att både Allmoge och Borgerskap, på anmodan af de sjönödlidande eller af dykeriet, willigt och utan dröjsmål, emot skälig betalning, sig wid dylika tillfällen infinna, och de sjönödlidande handräckning lämna. Eho, som därom öfwertygas, att han förmärkt sjöskada wara å färde, och det hos närmaste Kronobetjente, Byamänn eller Tullkamare icke genast angifwit, skall wara till 6 Riksdaler 32 skill. böter förfallen, hwaremot en sådan angifwares rättighet å andra sidan blifwer, att sedan han denna sin skyldighet fullgjort, af den i faran stadde, för sin möda och kostnad, njuta en skälig wedergällning. Och skall det åligga Kronobetjeningen, sedan de därom fått kunnskap, genom tillkallande af de närmaste boende, göra de sjöfarande, som i sjönöd stadde äro, all den hjelp och undsättning, som kan åstadkommas, wid förlust af ett halft års lön första gången, ett helt års lön andra gången, och förlust af tjensten, om någon skulle tredje gången därmed beträdas. Äfwen böra Konungens Befallningshafwande, så snart strandning inträffar, af Dykeriets Ombud därom genast ärhålla rapport, för att kunna i tid widtaga den åtgärd, som i afseende på strandningens beskaffenhet finnes nödig. 1802 den 22 December, Kongl. DykeriReglemente, 8 §. Hwilken som, då skepp blifwit redlöst skutit, eller eljest undsättning
