utwidga answaret mera för en Garnizon, än för en annan; men ock tillika anse, det något hinder i lag icke mötte GeneralGouverneuren, att genom wites utsättande och wärkställande af spöslitande för den soldat, som med tiggande beträddes, afböja ett sätt, som då det, emot hwad Allmänhetens rätt och säkerhet kräfde, bidroge att fria en tjuf från en mera kännbar påföljd af dess brott, äfwen ledde till oordning och förökade de förbrytelser, emot det lugn och den fred för sin egendom, som Kongl. Maj:t wille, att hwarje laglydig undersåte njuta borde; Och skulle den Officerare wid Pomerske Regementerne dädanefter casseras, som tillät eller onäpst ansåg tiggeri, af de under dess lydno stående soldater. 1785 den 2 Now. Kongl. Rådk. Prot. och Bref till GeneralGouv. i Pomern. Lagwundne Tjufwar, som icke dömas till döden, böra undergå uppenbar skrift och kyrkopligt, sedan de utstått det werldsliga straffet, men dessförinnan, så framt det består i något arbete eller fängelse på längre eller korrtare tid. 1697 den 17 Dec. Kongl. Resol. på Prest. Besw. 7 §, Just. W. p. 1494. Jämnför KK. BB. den 19 Martii, 4 April och 20 Maij 1698, ibid. 1507, 1508, 1510; Och bör, wid lagwundne tjufwars skriftermål, efter utstånden kyrkopligt, ingen warning ske till folket, om någon förewitelse däraf, utan sådant gås med tysthet förbi. 1699 den 10 Oct. KB: Just. W. pag. 1558. J G. v. S, som mwar utländning, icke längre än 3 månader, då missgerningen af honom föröfwad blef, i Swerige wistats, under hwilken tid han till någon wiss Församling sig icke hållit, och således af Församlingen, inför hwilken han sitt brott afbedja och genom kyrkopligten försona skulle, war alldeles okänd. 1735 den 5 Martii, KB. till Swea HofRätt. Att till Consistorierne, i anseende till
