Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
- 135 -

Som styrkans lag för tvedrägts-våldet skref,
Och icke sjelf sin storhets offer blef!
Nämn mig en redlig man, åt jorden gifven.
Med nit för frihet, ordning eller dygd,
Som, från sitt mål af orättvisan drifven,
Ej suckat, misskänd, af sin fosterbygd!
Nämn mig en sanning, än så stor och nödig,
Ej skydd som skadlig, hädd som öfverflödig!
Med ljus af tretti seklers store män,
De samma våndor samhällslifvet plåga;
Vi ha sett Modet, Snillet allting våga,
Hvad vi ej sett, det är förbättringen.
Välan: se der Förtjenst! __ Belönas den?

Bekännom då: hur högt, hur lågt vi skåda,
Allt räds och hatar hennes högre flygt.
Lät henne skyddas, värnlös och förtryckt,
Men hon förföljs der hon står opp att råda.
För Egenkänslan är all gräns för trång,
Förnuft och nytta stadga den förgäfves.
Dess krafter svämma under maktens tvång.
Som hafvets bädd af månans tryckning häfves,
Behof och stolthet dela menniskan.
Dess högsta väl, så snart dess bifall tvingas,
I hennes högmod ofta motstånd fann;
Hon hatar tjenster hvaraf hon förringas,
Och hämnar sig på sin välgerningsman.