Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


Den visa Sångmöns nyttigt ljufva röst
Fann snart, från örat, väg till hennes bröst,
Att språk och snille, smak och känslor bilda.
Dess lif blef Ijuft, dess seder blefvo milda.
En dubbel verld åt henne skatter bar,
Det grofva halfdjur hon ej längre var,
Hvars lugn var sömnens, och hvars njutning, paras.
Men, om en fråga skulle göras än:
Blef menskan bättre? Hvem besvarar den?
O nej, långt hellre, __ må den ej besvaras!

Men tacksam blott? Ack! mån det frågas bör?
Af seklers ljus, man hennes vanor känne!
Hon med Förtjensten, som med jorden, gör:
Dess gåfvor njuter, trampande på henne!
Ju mer dess mödor gjorde lifyet sällt,
Ju större växte hatets mörka liga,
Liksom, om våren, från ett sumpigt fält,
Ju högre sol, ju fler insekter stiga.
Se der dess lott för evighet bestämd:
Till pris vid målet: oförrätt och hämd;
Hvart steg dertill, betaldt med sår och strider;
Af tadel, __ chorus; bifalls-röster, __ få;
Den krans Berömmet kring dess panna vrider,
Slår smädarn ur dess hand, och trampar på.

Och dock, __ hur sorglig hennes lott är vorden,
Med mängdens hat, och ofta ingen vän,