Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


Förvånar skallet dock ej hopens öra,
Och ögats syn-glob sperrad opp dertill,
Ser skuggan faslig, och hur stor man vill!
Hvad under? Snarast medelmåttan kännes,,
Bredvid en höjd, som rest sig öfver hennes,
Dess tröst är bristen hos en Stor och Vis.
Den grofva stenens lyten, äro inga;
Dedumrtens fläckar räknas, att förringa
Det oerhörda af dess rätta pris.

Känn då en lott, som dina likars vorden,
Från tingens morgon, åtföljt deras dar.
Hvem var, (ty alltid funnos de på jorden)
Den Promethé, som fabeln skillrat har?
Hvem? Jo en vis, de ädla yrkens far,
Hos något folk, hvars vördnad han förtjente!
Och denna eld, som han från himlen lånte?
Välgörandets och snillets låga var!
Och klippans höjd, hvarvid man honom smider?
Och örnens näf, som hackade hans barm?
Förtjenstens höjd, och qvalen som hon lider,
Af hatets hugg, och grofva själars harm!

J som, likt honom, himla-elden fören
Ibland ett groft och jordiskt mensko-kön!
Ej Jofurs hämd är hvad J frukta bören,
Af egna bröder, vänten sådan lön.