— i55^ _ Ett yilldjur ofta bleF, sam söuderslet dess brSstr 01 att jag vid dess lof ^ eq tår. skajl. nödgas f Sila ^ Och hennes budskaps brott, vid hennes dygder ställa! . ^ Nej � �. trycke glömskans hand ' i nättens lägsta famn, Dess nesa, och det blod som flöt i hennes namn I Det var ej hennes kall, (må verlden det begripa D Alt tända hämdeds bål och' mordets dolkar slipa; Att — of ver mensklig lag, — med blixten i sin hancl , Slå Throner ned i grus^ och Konungar i band; Att en förvillad verld i gåtors töcken linda. Som menniskan ti^l allt, blott ej till dygd förbinda; Att störta folk mot folk, till strid emot hvarann ^ I satsers labyrint, dit aldrig ljuset hann; Att hålla, .. stinn af rof, — i Epieurisk hvila. Förnuftet qvafdt af skräck, på knä inför sin bila, Och ge en vaknad verld, som lyssnar till dess bud, Ett helvete till hopp, och en barbar till Gud! — O! må det bli, en dag, dess kallelse allena, Att till en brödraslägt nationerna förena; Och att, så himmelskt mild hon i sitt ursprung var, Ledsaga oss till dygd^ — och trösta våra dar!
