— 171 ^ S^eraans ljus sin stråle sänker Inom ögats rymder dröjd; Dygdens glans, fSr tankan rojd^ Of ver rerld och sinnen blänker; Der, i rena Andars höjd, Endast der, är ljus och fröjd?' StoftklumpL det är så du tänker. Redim lyits du, ny Dtar, Ren din räg åt molnen tar; Flykten pröfvas, tyngden trotsas; Men hyad f örr har skett ^ det sker; Vaxet. smälter, yingen lossas, Och från Englars ljusa sphér^ Dimper Djuret snöpligt ner i Sekler börja, sekler sluta, öfrerallt, en kufvad verld Hörs Förtryckets klagan gjuta; Högt är Friheten begärd, Me^ när fick du henne njuta? Och när var du henno värd? För Despotens ok du fasar: Ja, men kryper för hans yxj Och med dårligt högmod rasar, Hvar minut du ej förtrycks. Stum och nedböjd imder Styrkan, O) hvar bor Förnuftets dyrkan.
