Årelystnans usla qy �l Gör dem ej^ i tusental^ Till beklagansiySrda narrar. Döden kommer, en minut. Att från plågan dem befria; Men de se ej långt fornt Benraglet med glas och lia,* Båda dem ett rysligt slut; Se ej, utan vXm och skoning, ^ Gropen dem för ögat satt. Der Förruttnelse och Natt Vänta rofvet i sin boning. Mindre, bortom den Snnu, Någon syn som fasa föder, Någon ugn som evigt glöder: Menska! hraraf skryter du, Framför djuren dina bröder? ^^Himienj jollrar du, har mg ""Till sin afbUd velat gdra'\ Gäck,, att med förundradt öra, Afgrunder och Himlar höra Med ett hånskratt svara dig! *)
- ) Man bör ej i detta nttryck finna ett trifVelsiiilI emot
den Tfaeologiaka satsen om Guds BelSte, hvtfom ej ar frSga, utan endaat om huru menniakaa nppffOer pligten att likna sitt höga msprung. Seklers erfiutn? het bär deroni vittnesbörd.
