1^ 3d7 *^ Fråa mig vi^st aldrig hon skiljas vill^ För ömt dertiU Värt band är af kSrleken knutit: -^ 8å rar, inom bröstet, lians kärliga tal, Och inom minuten Vat, med hans Rival^ Fördraget med.glä^e beslutat! Tin Hast, på höjden tbttk taätmast ISg^ Den sköna såg Förbandet, och gladdes ej mlndef. Men knappt var det kungjordt,i Rrddatnesntimn^ Föitän hon — tlen ormen! — sprang Junkern i famn, Och höljde med kyssar hans kinder! Hut låttsint drog hoh bj, {kan det tros?) Sin kos, sin kos, Af ringaste blygd ej betagen! På stSllel stod Holm i förtTiflande skick, Med stapplande tunga, med stirrande blick � Och flkalf, som af tordönet slagen. Nu sonk han blek^ utan $änsnit)g mer^ På gräset ner Till sina två trognare hundar; Hans vänliga sällskap från ungdomens år, De slicka hans händer, huns blödande sår> Och hvirfla i skallande rundar.
