DE TVENNE NUNNORNA. TILL F. H.,1786. Vi5st är hon tnäktigt skon, den Lilla utan namn: Sköd, som en cyprisk ros uti sicl sprickningstimDia; Men sjiilallt lycklig den, som utan bråk att rimma, Får öiVertyga sig dcrom, i hennes famu. Visst är dess öga blått ^ — som himlen blått och nådigt; Men det är icke mer åt mig, som himlen ler. I hennes anletsdrag förlåtelsen man serj Men det hör mig ej till att hoppas öfverdådigt Visst höjdes hennes barm, till nöjets altare; Men icke jag blef född att offerkallct yinna. Visst skulle hon behag åt dalens skuggor ge; Men del är ej för mig hon ville bli herdiona. Den äran tillhör den, hvars raska ungdoms vår Än lofvar åldrars frist att älska och att .njuta; Soui af dess vackra hand sin första myrten iar, Och lar sitt spilda lif i hennes armar sluta. Visst
