Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 20 —

Hvad? hämnar då med eld och svärd
En allmakts Gud sin sannings ära?
Barbarer! hädisk är er lära,
Och eder gud min fasa värd.
Hans grymma dyrkan jag ej delar;
Jag känner ej, uti hans röst,
Den Gud, som ropar i mitt bröst:
Förlåt din broder när han felar!

När är det, verldars milde Far,
Du mera straffbar orätt lider:
När man din varelse bestrider?
När man Dig gör till en barbar?
Och hvilken mot ditt väsen döljer
En arghet som Dig hädar mer:
Den blinde, som ditt ljus ej ser?
Det villdjurshjerta, som förföljer?

Från menskans väckta syn, en dag,
Fall skingradt moln af svek och dikter,
Som insatt hatet bland dess pligter,
Och mordet till dess dyrkningslag!
Tänd opp, förnuft, ditt bloss för verlden!
Och, menskor, vågen tro det mer,

skjortan, som påkläddes honom då han fördes till straffet, med djeflar och uppåt stigande lågor. Och detta fall var alltid för handen, då den anklagade antingen ej ville vidgå alla anklagelse-punkterna, eller förblef ståndaktig vid sin läras eller sin sekts skiljaktiga meningar.