Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/477

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


^ 463 . -. Men Tiden Tet sin Iiämd att tdga; Behagen åldras ej. Nej visst* Men derempt Hvad deras nerver blifva svaga! Den gamla bofVen vet sä. laga^ Att Dottren måste göra bot^ For sina och sin l^ors förtjenster att behaga; Den lilla hör ej opp att klaga. Hon krasslar, under sakta knöt, I ring med nöjena ^ ,^ fast med tyrannisk fot^ I. spåret följd af deras aga. Nyss hon en tandfluss öfverstått, Som annars- ej är englars lott, Om Skriftens ord oss ej bedraga. '^ Det hindrar ej att ju, vid bättre stund igen. Dess himmels-bruna ögon jaga, Igenom rimmams bröst, sin pil för roskuU lD � Jag alger, som Ni ser, i fåvitsko en flaga �

For ofrigt aUt som förr. K hus^n litet gritt, Ibland Kusinerna om baler och kalaser. För min del, sitter jag, som häller mig rael^ I sofibrna och säger pjirasen För öfirigt hvad man gör, i Hufvudstan? �^ man ledJ. Man läser torra blad, h varur man är tillfreds Att någon skymt af mening fatta. Man platta pjeser ser, prologer mera platta,