Att dSga intet, först, med, oUt det ljud nmn kan, Sen åter ingenting, *och spela* - 'Så vidsträckt loisång njut, som din vMlgemhi^ hann, Du tanklöshetens frälseruian, Som påfann, till dess tröst, att femti lappar pricka. Din upptäckt lemnar allt, den dumma ocii den qvicka. Två pUgter lefiia'n fick: att blanda och alt ge; Och Snillet hos de dödlige, Trå itöremål: sid utj och siicla. Från Stora Mans Olymp din blick tillbaka hValf, Och se, fastän ditt namn försvami med tidens elf , Din ära, midt i den, stå grundfast som en klippa. Du lärt, åt Lyckans son, den stora konst att slippa Det sämsta umgänge han ollta har, sig sjeUl Du öppnar rikedomens bankar. For äfventyrams hopp, som bleknar och som drar, Ännu, med skakad hand, om sista plåt han har. Du håller lättingen för ankar, Som svärmar hus från hus, alt stanna �^ Gud vet hvar. ' . Du lemnar tilldykt och försvar At Bnikspatroneii utan tankar, Som tröttnar i diskurs och gör bankrut på svarj Sitt eftermiddagsrus mot giklbesvären lar. Och till det runda bord, der vinningsnöjet sprider Dess fyra iärgors glans, med soleps lika klar.
