Att Tiden hennes orätt hämnar,
Ett Himmelens bedrägeri?
J Dygder, Tålamod i nöden!
Förtröstan till en högre Makt!
Behag till rätt! Förakt för döden!
Och jordens himmelska förakt!
Nej, Han som stiftat hjertats lagar,
Och hvilkens hand, ur Nattens port,
Den gyllne Solens vagn ledsagar,
Ej fästet blott för mulna dagar,
Ej ögat blott för tårar gjort,
Tillfreds, att högst ur molnen dundra,
Och stjernans guld på asurn strö,
Han väckte Er ej blott, att undra,
Att gissa till en Gud, — och dö!
Han Er ej offer födas låter
Af tankens ljus, af hjertats röst,
Att qvida, och att söfvas åter
Till hvila, — likt det barn som gråter, —
Vid jordens moderliga bröst!
Nej! — I den höga rymdens tempel,
Der verldar gnistra kring hvarann,
Der bor ej grymhetens exempel,
Der herrskar ej en låg tyrann,
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/54
Den här sidan har korrekturlästs
— 40 —
