Fäll tårar, fordna Emili,
Att när din likhet man beundrar,
Du sjelf går obemärkt förbi!
Ja gråt! se Tidens raseri,
På sjelfva detta namn fullbordas,
Som långsamt våra öron flyr,
Att djupt i krönikorna jordas
Af fordna dagars äfventyr.
Så länge Skådespelet räcker,
Man ensam dig ej mera ser.
Den du vid slutet handen ger,
Ej mer en allmän afund väcker.
Ej mer, vid aftons svala fläkt,
I Floras och Pomonas lunder,
Du, Fröja lik, i gång och drägt,
Ett Skönhetens och Modets under,
Skall synas på den kända stig,
Dit ynglingarne samla sig,
Skall sväfva, trängd från alla kanter,
Inom ett hof af Eleganter,
Som lik din skugga följa dig.
Din blick, så fruktad af de sköna,
För hvilken hjelten gick med lust,
Att höra Elliots åska döna
Mot Afrikas förbrända kust,
Och faran af dess viggar röna,
