Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 21 —

hafva en, svarande mot våra naturfordringar. Men förnuftet vändt tillbaka på sig sjelf, undersökande sina tankegrunder, misstänkande deras inskränkning, förnuftet, kort sagdt, förvandladt till philosophi, häpnar, tvekar, och törs ej tro sig sjelf mera. Deri har det äfven rätt. Man kan ej anklaga philosophien derför att hon uppfyller sitt kall. Äfven den förtviflande sanningen har värde framför sjelfbedrägeriet. Man kan ej neka henne en viss storhet, af sjelfva den omätliga rymd af mörker som hon upptäcker utom vår fattningskrets. Men hvad blir hon likväl under denna synpunkt annat, än en verklig plågoande, sublim men ryslig, som upplyfter täckelset för en omätlig afgrund, och säger med ett slags bittert löje: sök der din hvila, plågade stoft! Emedlertid om för tänkande känsliga varelser intet tillstånd kan upptänkas grymmare än detta, huru skulle det vara vårt sanna och naturliga? Huru skulle förnuftet hos menniskan bedraga henne i det enda tröstande svar det kan lemma på hennes vigtigaste frågor? Kunna vi antaga möjligheten häraf, utan att förutsätta såsom grunden till allt, antingen en blind physisk slump, eller positif elakhet? Men hvad är blind slump? absolut frånvarelse af förnuft. Hvad är elakhet? motsatsen af godhet. Förnuft och godhet skulle då finnas blott hos oss, hos dessa tillfälliga stoft, utan värde och bestäm-