hennes erkända fordringar; man tillåte att föraktet derföre utbreder sig; och erfarenheten skall snart visa, bättre än alla afhandlingar, hvad verlden varit henne skyldig, och till hvad grad hon förtjenar deras omsorger, som styra den. Ty det är, gode herrar, icke blott till prydligheten af en liten vers, till stylen af ett vältalighets-stycke, till valet af ett ord, en phras, ett blomster, som den sanna smaken sträcker sitt skarpa öga, sin förädlande urskillning? Nej, hon gör mer, Hon går öfver ifrån ord till saker, ifrån skrifter till lefnaden. Man kan kalla henne känslans vishet. Verlden har ej seder, utan genom henne. Och den som en gång begynt, att förakta hennes lagar, skall slutligen ej finna annan gräns för sina afvikelser, än samhällets physiska styrka.
Också skulle hon ej sällan behöfvas denna physiska styrka, till ett rättvist nödvärn emot en snillestyrka af förenämda beskaffenhet, hade ej upplysningen och tankesättens förädling redan lagt i föraktet och åtlöjet en hemlig, men vanligen tillräcklig motvigt deraf. Se der likväl just hvad man befarar, och hvaremot man derföre med alla grofhetens krafter väpnar sig. Näst förnuftet och smaken, hatas af dessa styrkans söner
