Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 43 —

För att nu återkomma till moralkänslans fordringar i anseende till vår bestämmelse, synes, i följd af allt detta, som dessa fordringar grundade sig på en viss hos oss ursprunglig, omedelbar föreställning af det högst förträffliga i förnuftet och godheten; — och som, i frågan om det absoluta Allt, (betraktadt i hela sin gränslöshet, såsom verkadt och verkande, frambragt och frambringande,) en omotståndlig naturlag, tvingade oss att antaga detta högst förträffliga, för nödvändigt sant. Derifrån, tvifvelsutan, i alla sinnen denna säkra förutsättning af förnuft och rättvisa i det helas inrättning, som liknar mer en känslo-nödvändighet, än en slutledning; utgörande hos sjelfva sophisten, en outplånlig grundfordran, från hvilken han söker förgäfves undflykter, och som hela hans philosophi blott är en mödosam konst att motsäga. Man bestrider ej med denna svåra, utsökta klyftighet, hvad som ej är förutsatt, genom en viss allmän sinnesnödvändighet.

Man må härleda, så mycket man vill, denna sinnesvändning hos oss, ifrån tankans mera öfvade urskillning, och förståndets långvariga undersökningar. Man må göra känslan till metaphysik, och våra ursprungliga föreställningar, till blotta slutsatser. Jag ärnar här icke strida om finheter, för hvilka jag har, af alla dödliga, det största