hans syntetiska omdömen a priori, och låtit dem Ila för sann upptäckt utan invändning. Jag bor- de således tro mig hafva oratt, att for min del by- sa tvifvelsmSl deremot. Emellertid tillstår jag, att detta alldeles nya predikat, som genom den aprio- riska åskådningen skulle komma att tillhöra suh- iektet utöfver begreppets innehåll, och, fastän främ- mande dertill, likväl på ett nödvändigt sätt iän- na sig dermed, vill ibr mina forståndsögon ingen- städes låta fmna sig. I den satsen till ex., atttven- ne ytor , som jemt betäcka hvarandra,, äro Jiifl, innehälles ju likheten (prcdikatet) i sjcifva ytonias motsvarighet till hvaraunau (subjektet) och utgSr detsamma dermed? hvadan picdikalet liär ingaltuv � da kan sägas vara främmande till subjektet, utan följer tvertom nödvändigt af sielfva dess begrepp. Man förstår således intet , hvari di:n aprioriska syn- tesen egenteligen liggerj ty der, hvarest den bor- de ligga, nemligen i det slags förhållande emellan subjekt Och predikat, som skulle göra dem, fastan flammande till hvarandra, likväl nödvändigt före- nade, linnes den icke. Då Kantöfverallt samnuli- ställer sinnets begripande förmåga och desse tflgge omtalta grundsyner; då han i hvarje omdöm � �nr lager något som tankes och något som åskådas, uppkommer väl härafen syntetisk förknippning sf begge delarna. Men då denna förknippainj i^
