. -^ 97 — hSfde icke nödvändigt en förnuftig varelses vU-' ja Ste. •*" Då förnuftet är oss gifvet (heter det Yidare) såsom en praktisk förmögenhet j det är en såijUn som skall visa sin verkan på viljan ^ så jnästa dess sanna bestämmelse amra^ icke ätt S(nn musAeli till någon afsigt vächtj utan att för sin f^^; skull frambringa en god vilja* En god vilja itfv är efter auktors heskrifniDg deu, som bestäm- m99 till germng, utaa xoinsta afseeode på gemin- goM följder till väl eller ve för menniskor, utan jBinsta grand af något i hela den menskliga erfii- roi^eten uppgifv^t ändamål, blott och endast af ^abstrakt fömufUpriucip, hvarur gemingens nöd- vfindighet följa: ; men hyilken fömudtsprincip sjelf ]bke^lvlr i hela det mänskliga lifvet något verkligt AuLimål.till sin orsak och grund. •— Aktning för dea grund som bestämmer viljan, är � som auktor ynasLr, tiU pligt nödvändig: men för ett föremål såsom verkning af min förehafvande handling j f^ J^g "^^j säger han � hafva böjelse men al^ drig aktning. (Således ej heller om detta föremål � depna verkning af min förehafvande handlings fin vore hela fäderneslandets eller hela mennisko-r dfigtets väl?) Meiij fortfor han � då man från vH- ja �, s^iledes frånskilt alla pådrif vande orsaker ^emingamas ändamål och goda följder) � som hen Lt^ Skr. ly DtL 7
