^ 14a — de, aUt .t?bt9iKle, allt skr ifvajide, hvart: vi tilM- ventyxs en .dag skola llinda, såsom till yttersta må- let; förda genom ea. ofantlig omväg, ifrån den punkt på h vilken naturen ställt oss, tillbaka på .samma ställe igen. Må hända är moralens hemlig- het ej finare, ej svårare. Må hända borde den ej vara det, för att kunna blifva, icke allenast till behöflig gn^d utgrundelig för hvar dödlig, menäf- yen lika starkt verksam hos menniskan , med eller utan denna undersökning. Emellertid, — med denna äsigt eller andra klyftigare — lemnade åt oss sjelfva , ensamne med våra svaga lättvända hjertan, — • f&fbige tänkare, bräcklige varelser, öppne för alla intryck, hänför^ de af alla fläktar, — hvar blifve vi? Och hvad I^lir all vår djupsinniga sedolära? Kant har känt detta., Den skarpsinnigaste af alla tänkare har känt nödvändigheten af ett slutligt högre fäste för pligtr bandet. Och sedan han utan hvila följt dess led � ningar genom tankens högsta osinnliga rymder, hvar stannar han ändteligen? Vid behofvet af en osynlig hand, som ytterst håller deL Det fir i san- ning ett stort och rörande skådespel, att se den yppersta kända filosof bland de nu lef vande, vid gränsen af menniskoförnuftet som han uppmätt, säga till verlden: här är målet för menniskofbrsk- ning, den sista menskliga fasthetsgninden för be-
