V. Godman. Ylnerligen i kunskapen om hvad som göres och tankes, men kanske icke all- tid genom bifallet dertilL Heder och vördnad åt allt nit för vettenskaplig tillväxt, när den, som hos dig min vän och dina få likar, stämplas af allvar och redlighet. Men måste man ej le och ömkas, när man ser akademiska lärare, som, blott för att visa sig hemma i den nya tyska lärdo- men, löpa med begärlighet allt nyhetskram till mötes, som tillföres oss öfver hafvet, och skynda sig att straxt utprfingla det ifrån lärostolarna, ntan tid till prof ning, ofta utan förmåga der till, och fullkomligt obekymrade om förståndet hos ungdo- men derigenom bildas till klarhet och redbarhet, eller förvandlas till ett kaos af oredor och tomma tankedrömmar. Så borde ej [ä ske, och det har förundrat mig att man tillåter det. B. Ville du då, att man skulle på ett illibe- ralt sätt fjettra den akademiska friheten att tänkt och lära eiler bästa öf vertygelse ? D. Godman. Låt detta språk nyttjas, min vän, af dem som det passar bättre än dig, af små aka- demiska skrå män, som behöfva hålla si^ ordkram vid pris och gftngbarhet. Ciccro sade om Åugurema, att två af dem icke kunde mötas på gatan, utan att i tysthet skratta åt hvarandra. Jag är rädd, att samma fall skulle inträffa äfven med våra filosofer af dét äku
