Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/406

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

- 348 - Ä. Brefvet. U.B. I mitt förra bref sökte jag att visa det så kallade förnuftets otillräcklighet och osäkra natur, i förhållande till all existens utom oss, och kua- skapen derom. Frågan blir nu om den absoluta lagen för våra gerningar � och om dess rätta kin- nedomsgrund. Att förnuftet icke skulle bära den i sitt eget innersta sköte, och utgöra pligternas grundkällai likasom deras tolk och tydare, skall utan tvifvel stöta mångens Öfvertygelse. Huru! ropar matt, är då ej förnuftet en förmåga att se det rätta i allt; således äfven i våra inbördes förhållanden? Har det ej sina kategoriska bud, sina absoluta maximer, sin rena lagvilja, som alltid vill hvad det praktiska förnuftet föreskrifver, och somder^ igenom grundlägger moraliteten hos oss? Hänskju^ tom detta lärda och djupsinniga konstleri till en särskilt pröfning, och borttagom ej här tiden dermed. ^). Hållom oss, så långt möjligt ftr, vid det dagsklara, och varom öf ver tygade, att sannia- gen i dessa ämnen, så långt naturen gjort den till ett behof för oss, ligger mindre djupt, fin man för en syns skull låtsat gräfva derefter, och

  • ) Se kShonålini^tn om Moralitetens princip^ enUg^ KétU,

i aDledning af hans Metaphysik der Stiten.