— 351 - äd i eti djup kllnslä åt förtlUålets förtritfflighéC. Hirarföre inblandar man dä bä^ ånyo i ])ligtbé- visningen känslan, som litiväl jiist skulle Uteéilutas? Emellan förnuftsgäfsran , det vill säga , gäfvan att haf va några , stundom rätt oklara Ibreställnin- gar, och rättigheten framför bela den öfriga lef- vande och kännande skapelsen, att aldrig storas af andras ofredande åverkan, syn^ först och främst det logiska sammanhanget icke lätt att iuse. När man, åter i brist deraf sätter pligt* grunden i den förnuftiga naturens värde och i aktningen derföre, då befinner man sig icke me- ra inom blotta tankegåfvans råmärken, utdn har uppenbarligen gjort ett öfverspräng inpå den mensk-? liga känslonaturens gebit, hvilket dock var just det, som enligt påstående icke skulle behöfvas. Försökom ännu, huruvida ett sådant öfver-^ språng låter undvika sig,' och huruvida förnuftet ftger någon föreskrift, som utan gemenskap med känslan, eller behof af dess biträdd, ålägger mo* rpli^k förbindelsci Dess största och sublimaste fUaatim är tvifvelsutan deuaa: handia sd^ att re- geln för din gerning kan tjena till en allmän lag. Men då förnuftet ej kan befalla något, utan att kunna tillika framlägga det förnudiga skälet dertill, så frågas: hvari består här detta skäl? Svarar man dertill: att hvar och en, på sådant
