— 356 — 4* Brefvet. M. B. Del blir ej svårt, att från denna ståndpunkt höja sig till klar öfversigt af hela den menskliga kunskapsförmågan i sin dubbla natur , och intill de yttersta gränslinierna deraf. Blott förlåte da hSr ett litet upprepande. Vi hafva redan sagt ooh sett, att hvad vi kalla förnuftet är i och för sig sjelf tomt på innehåll, och kan utan ämnen gifna af erfarenheten hvarken hafva begrepp el-^ ler grundsatser. Men den yttre erfarenheten, nä- stan den enda som hittills kommit i fråga, ännu en gång, h varom förvissar den oss, och huru långt komma vi med dess allmänna grundsatser? F^^ säkra de oss ens om, att någon yttre erfarenhet gifves? Eller om så vore, veta vi om dess villkor gälla för all existens i allmänhet, äfven för öfver- siiinlig? Leda de oss ock från /erkan till orsak, ända upp till begreppet om den högsta och fria orsaken, kunna vi väl derföre ur detta begrepp utveckla dess natur och vilja i förhällande till oss? Ändtligen, dessa allmänna naturvillkor, som vi kalle fornudsprinciper, gifva de oss grund, vare sig för pligtförbindelse, eller för trygghet om vår yttersta bestämmelse? Hvad ersätter nu all denna brist, och b?ar � ifrån hämta vi de visshetsgruuder för både pligt
